Kapitel 1
Kanoten skar genom vattnet. För en gångs skull låg havet vindstilla och för varje paddeltag for hon fram genom vattnet. Hon behövde inte kämpa mot strömmen och kanoten lydde varje liten vinkling av paddeln.
Hon fortsatte längre och längre in bland öarna, tog sig förbi sund som hon annars inte skulle ha vågat sig i närheten av och gled in i vikar hon aldrig tidigare hade sett. I en vik såg hon en flock sälar gläfsande kasta sig ner i vattnet. Och på en klippa mittemellan två små öar stod några pingviner och tjattrade med varandra. Trots att hon paddlade alldeles tätt intill klippan struntade de i henne. De var inte det minsta rädda. De bara fortsatte att tjattra. Hon tyckte att de såg ut som små välklädda farbröder där de stod i sina svarta fjädrar med vita bröst.
Så började det dugga litet lätt och Rubina bestämde sig för att det var dags att paddla hem. Det skulle dröja ytterligare några timmar innan det blev helt mörkt, men det gick inte att veta om det skulle blåsa upp, det kunde blåsa upp på fem minuter och hon började bli orolig.
Hon vände kanoten och börja paddla tillbaka samma väg som hon hade kommit. Hon kunde vägen utantill. Hon hade paddlat här många gånger förut och trots att skymningen nu sänkte sin allt mörkare hand över landskapet visste hon precis vilken fjord hon skulle välja och vilket sund hon skulle ta sig förbi.
Hon var tio år gammal, hette Rubina och var från Buenos Aires, huvudstaden i Argentina i Sydamerika. Det vill säga att hon var från Buenos Aires tio månader om året, två månader om året var hon från Puerto Eden, en liten by längst ut på Eldslandets spets, så långt ner åt söder man kan komma innan Sydamerika tar slut.
Hon tog sig förbi en utskjutande klippa. Den såg ut som ett finger som pekade rakt ut över vattnet och hon visste att på andra sidan fanns en väl dold vik med fin sand. Om hon hade haft tid hade hon badat där. Det hade hon gjort många gånger förut. Badat och badat, förresten, vattnet var så kallt att allt man kunde göra var att ta ett snabbt dopp och sedan rusa upp igen. Hon kände med handen på den grova klippan som hängde ut över hennes huvud och gled långsamt runt klippan.
Först trodde hon att hon inbillade sig. Sedan förstod hon att det hon hörde verkligen var någon som sjöng. Men hon hade aldrig tidigare hört sådan sång. Det lät som om någon gång på gång upprepade samma ord i en entonig rytm. Och dessutom tyckte Rubina inte alls att orden lät som om de var spanska. Det lät som…
Hon hejdade sig mitt i ett paddeltag. På stranden såg hon en liten eld glimma till i det tilltagande mörkret och hon skymtade några gestalter i skenet från elden. I det grunda vattnet längst in vid stranden såg det ut som om det var några barn som lekte. En hund gläfste till, sången tystnade tvärt, hon hörde skrik, elden släcktes strax och sedan var det stilla, tyst.
Rubina satt alldeles still i kanoten. Det hade gått så fort. I ena sekunden var de där. I den andra var de bara borta. Hon satt som bedövad och såg sig förvirrad omkring. Lät blicken svepa över stranden och upp över klipporna.
Nej, det fanns ingen där. Inte någon alls. Rubina undrade om hon hade sett i syne. Nej. Hon skakade på huvudet. Hon hade sett dem. Och de hade varit nästan nakna trots att det småregnade och bara var fyra, fem grader.
Efter några minuter började Rubina paddla hem igen.
Hon var nästan helt säker. Sången hon hade hört var inte på spanska. Den var på kawesqar.