Kapitel 3 Redan morgonen därpå när Rubina låg i sängen och med ett ryck vaknade till, förstod hon att något var annorlunda. Hela huset skakade och det berodde inte på att det blåste eller stormade. Nej, det var ett annat ljud och hon kände igen det mycket väl. Det var en helikopter. Hon kunde urskilja det svischande ljudet från rotorbladen. Men vad gjorde en helikopter ovanför morfars och mormors hur? Höll den på att störta? Rubina kastade sig upp, ryckte till sig kortbyxorna och t-shirten och rusade ut i köket. - Vad är det som händer? frågade hon sin morfar och mormor, som helt obekymrade satt och åt frukost vid köksbordet. - Det är helikoptrar, sade hennes morfar. Då hörde hon att det inte alls var en helikopter utan flera stycken och hon sprang ut genom dörren. Och där var de, de var tre stycken och de flög på rad, den ena efter den andra, och nu var den sista på väg över huset. De var mycket större än helikoptern som hon kommit med och från en av dem hängde en stor påse ner från buken. Den var fäst med stålvajrar. Hennes mormor hade kommit ut och ställt sig bredvid henne. - Det var det jag pratade med dig om just innan du somnade i går kväll. Det är det som är annorlunda. - Vadå? vrålade Rubina eftersom den sista helikoptern just for förbi ovanför huvudet på dem och motorljudet hotade att överrösta henne. - Guld, sade hennes mormor stilla. De vita letar efter guld ute bland öarna. Rubina tittade upp i sin mormors rynkiga ansikte. - Guld? - Ja, guld. Du vet väl vad guld är? - Visst vet jag det, sade Rubina stött. - De letar efter guld ute bland öarna och de borrar och spränger för att se om det finns något guld gömt nere i marken. De har byggt en liten by borta vid ön där vi var förra sommaren när du dök efter musslor. Bas kallar de den visst för. De där helikoptrarna är på väg med mat dit. - Och guldletare som haft ledigt, sade hennes morfar som också kommit ut från huset och nu stod bredvid dem. - De är många, fortsatte han, det är precis som när säljägarna kom. Det är vita överallt bland öarna nu. Och de smutsar ner, de släpper ut olja och avfall rakt i havet och de skjuter fåglar och sälar. Inte för att de behöver mat utan för skojs skull. När de inte letar efter guld, tar de sina motorbåtar och åker ut bland öarna och bara skjuter ihjäl allt de ser. Rubina stod stel och följde strecket med helikoptrar som försvann mot horisonten. - Men de har väl inte hittat det hemliga folket? - Jaså, skrattade hennes morfar, det är så du kallar dem. Men nej, det har de inte gjort, inte ännu. - Rubina, viskade han lågt till henne, de vill prata med dig. Så snart som möjligt. Jag vill att vi paddlar dit i morgon bitti. Tidigt. Innan någon vaknat. Rubina tittade glädjestrålande på sin morfar. Visst. Visst. I morgon bitti. Självklart. Det var ju detta hon drömt om ända sedan förra sommaren, att få lov att träffa det hemliga folket igen. Men vad ville de prata med henne om? - Det vet jag inte, sade hennes morfar. Det vet jag faktiskt inte, Rubina.