Kapitel 3 Det var många timmar senare. De hade sovit över på ett litet hotell vid en järnvägsstation. Sedan hade de bytt till buss och åkte nu de sista milen till Punta Arenas. Den kiltklädde mannen hade för länge sedan gått av vid sin underliga hemby efter att än en gång ha försäkrat Rubinas mamma om att han inte velat såra henne, att han bara varit nyfiken på hur eldslandsindianerna hade det. Mamma hade bara svarat att de hade det bra och inte velat prata mer om saken. Och sedan hade de suttit där i olustig tystnad tills han steg av. Rubina var full av frågor men när hon såg mamma sitta där helt försjunken i sig själv vågade hon inte ens öppna munnen. Mamma hade återigen stoppat in en hårslinga i munnen och satt och tuggade på den. Det här gick för fort. Alldeles för fort. Mamma som aldrig velat prata om hur hon hade haft det som liten, hade plötsligt hävt ur sig att hon varit vittne till att tre människor blivit mördade. Framför ögonen på henne. Hon hade likaväl kunnat bli mördad själv. Rubina förstod inte. Det var som om alla de berättelser hon hört av andra indianer nere i Eldslandet plötsligt fått liv. Nu handlade det om hennes egen mamma och inte om något som hänt i ett avlägset förflutet. Det här handlade inte om 1700-talet eller 1800-talet, det här hade hänt för bara trettio år sedan. Hon hade aldrig sett någon bli mördad. Hon hade ju inte ens sett någon som var död. Hur kunde man ens göra något sådant, bara skjuta ihjäl tre människor och sedan skratta åt det? - Rubina, sade mamma plötsligt och drog med en irriterad rörelse ut det blöta håret ur munnen, vet du vad jag tror? - Nej, svarade Rubina förvirrat. - Att du tycker att jag är galen. - Nej, det tycker jag inte alls, svarade Rubina och tittade förskräckt på sin mamma. Galen, varför skulle hennes mamma vara galen? - Jag har aldrig berättat något för dig om hur jag hade det när jag bodde i Puerto Eden. Och så fort du velat prata om morfar och mormor och om hur det var förr i tiden, har jag slagit dövörat till eller bytt samtalsämne. Eller hur? - Jo, men … - Men nu kanske du börjar förstå varför. Jag har inte orkat tänka på det. Jag har inte velat berätta vad jag var med om eftersom jag var rädd för att det skulle skrämma dig. Och det var inte meningen att jag skulle berätta det nu heller. Det bara slank ur mig. Det var som om jag inte kunde hejda mig. - Men vad hände med männen som sköt ihjäl dina släktingar? - Ingenting. - Vadå ingenting. Polisen måste väl ha gjort något. - När polisen kom dit, frågade de mig vilka som hade gjort det. Jag sade att de som sköt var vita. Vilka vita, frågade de mig, det finns faktiskt ganska många. Men jag visste inte vilka vita det var. Jag hade aldrig sett dem tidigare. Vi hade just varit ute och fiskat och gjort i ordning en brasa på stranden för att grilla fisken. Så plötsligt dök det upp en motorbåt ute på havet som styrde rakt in mot stranden. Rubina tittade med skräckslagna ögon på sin mamma. - Det gick så fort. Det var som om de hade jagat vilda djur. De bara sköt och sköt. Och skrattade och skrattade. Hennes mamma satt tyst en liten stund som om hon samlade tankarna. - Jag minns inte riktigt hur det hela gick till. Jag vill inte minnas. Jag vet bara att jag satt kvar där på stranden och huttrade i kylan hela natten innan de andra hittade mig och såg vad som hade hänt. Det var efter det som jag bestämde mig för att bli vit. Jag ville aldrig mer bli behandlad som ett djur. Rubina ville att mamma skulle berätta mer om vad som hänt på den där stranden men när hon såg hur ledsen mamma såg ut, vågade hon inte fråga. Hon ville veta vilka det var som hade dött, vad de hette och hur gamla de varit, men hennes mamma satt bara tyst och stirrade ut genom fönstret.Bussen körde in i Punta Arenas och snirklade sig fram mot hamnen. De väldiga oljecisternerna avtecknade sig redan på långt håll. En gång i tiden hade Punta Arenas varit en kolhamn men numera eldade man inte med kol längre, nu eldade man med olja. Rubina hade läst i skolan att Punta Arenas var världens sydligaste stad, den stad som låg närmast Antarktis och att den var knutpunkt för fårskötseln i området. Men det var inte vad Rubina tänkte på när hon hörde namnet Punta Arenas. I stället tänkte hon på Punta Arenas som en anhalt på vägen till morfar och mormor nere i Puerto Eden. Hon hade bara stannat till där som hastigast och egentligen aldrig sett något av själva staden. - Men nu måste vi skynda oss, sade Rubinas mamma och tog ner väskorna från bagagehyllan. Rubina kastade upp sin väska på axeln och kände plötsligt hur trött hon var. Det berodde inte bara på att de rest långt, det handlade också om allt hennes mamma hade berättat för henne. Det var så mycket att tänka på, det var som om en helt ny värld öppnat sig för henne, en värld som var hennes mammas och som hon aldrig tidigare fått möjlighet att lära känna. En värld som funnits långt innan hon själv blev till, en värld som varit hennes mammas värld och inte hennes. Till Rubinas förvåning tog mamma henne i handen och började gå bort från hamnen, åt rakt motsatt håll. - Men är vi inte på väg till båten? frågade Rubina. - Om en stund. Först är det en sak jag vill visa dig. De kom fram till ett torg mitt inne i staden där en väldig bronsstaty tornade upp sig. Högst upp stod en man och blickade ut över torget. Han höll en hatt i ena handen och i den andra något som såg ut som en stor lur. Han var beväpnad med värja och stod med ena foten på en kanon som spretade rakt ut från den massiva statyn. Sockeln bestod av en trestjärtad sjöjungfru som lyfte armarna uppåt. Det såg ut som om hon bar mannen på sina uppåtvända handflator. Men sedan såg Rubina något annat. På ömse sidor om statyn satt ett par halvnakna figurer. En hade en pilbåge över knät. - Det där är vi, sade hennes mamma och pekade. Och han där uppe, det är Hernando de Magallanes, den första europé som kom hit. Det var 1520 och det var han som hittade på namnet Eldslandet eftersom han överallt längs kusten såg eldar som brann. Men det var inte för att värma sig som vårt folk tände de där eldarna, det var för att varna varandra för att det hade kommit främlingar till kusten. Rubina tog ett par steg framåt mot statyn, men hennes mamma hejdade henne. - Vänta skall du få se. En gammal man kom gående fram mot statyn, gick fram till en av indianerna och kysste honom på tån. Och strax därpå dök ett japanskt par med videokamera upp. Först gick mannen fram till statyn och kysste foten och kvinnan fotograferade. Sedan gick kvinnan fram till statyn och det var mannens tur att fotografera. Sedan tittade de sig villrådigt omkring och fick syn på Rubina och hennes mamma. - Skulle ni kunna filma oss? frågade mannen på engelska. - Visst, sade Rubinas mamma och tog emot deras videokamera. - Tack, sade både mannen och kvinnan samtidigt som om de lärt sig att säga allting på samma gång, och visade Rubinas mamma vilken knapp hon skulle trycka på. Sedan gick de bort till statyns fot och lade läpparna mot den samtidigt som de tittade mot kameran. Rubinas mamma skrattade och tryckte in inspelningsknappen. Både mannen och kvinnan tackade henne gång på gång och bugade ivrigt. Rubina tittade efter det japanska paret som med höjd videokamera försvann mot ett hus på andra sidan torget. Hon hade aldrig hört någon tacka så många gånger. - Titta här, sade Rubinas mamma och pekade på statyns fot. Rubina böjde sig fram och såg att bronset var alldeles blankputsat och fortfarande lätt fuktigt efter japanernas pussar. Vad underligt, att kyssa en indian på foten. - Det sägs att den som kysser statyns fot kommer att återvända till Punta Arenas och Eldslandet och att det kommer att gå honom väl i händer. Men vad som slår mig, fortsatte Rubinas mamma och lade handen på indianens väldiga fot, är att det är den enda indianen i hela världen som fått uppleva att vita kysser honom på foten. - Eller japaner, inflikade Rubina. - Eller japaner, skrattade Rubinas mamma. Rubina riktade blicken upp mot indianen. Han såg sorgsen ut där han satt och stirrade snett neråt med oseende blick och stela, lätt hängande läppar. Högt där ovanför honom stirrade Hernando de Magallanes upp mot himlen. Rubina tog förvånat några steg bakåt och då syntes det än tydligare: bägge indianerna satt med huvudet lätt böjt framåt, som om de ville visa att de underkastade sig mannen högt däruppe som stolt stirrade uppåt och såg energisk och kraftfull ut, redo för nya, stora uppdrag. Indianerna däremot satt hopsjunkna, glädjelöst stumma.